Standing Deer

Stonehenge

Day 4Why Did They Build It?

The more I learn about Stonehenge, the more one question stays with me.

Why?

Why did people spend generations moving these great stones and raising something that would outlive them?

The truth is, nobody really knows.

Some say it was a place for ceremony. Others believe it was used for healing, honoring ancestors, or following the movements of the sun and moon.

Maybe it was all of those things.

And then there are the questions that live more in the realm of mystery. Or in my own thoughts.

Could Stonehenge have been used to enter altered states of awareness? To step between worlds? To experience other dimensions of reality?

I do not know.

But it is something I feel in my stomach, so I write it down. Maybe it is nothing. Maybe it is something. For now, its still just a question.

As I sit with that question, I find myself thinking about the sacred places I have known. A quiet forest. A mountaintop. A fire shared with good people beneath the stars. Why go into all this work. We allready have places like this.

People have always gathered in places that help us remember who we are.

Maybe that is what Stonehenge was.

Not just a circle of stones, but a place where people came to feel connected. To the earth beneath their feet. To the sky above them. To their ancestors. To one another. Sort of like a great church and nature was being warshiped.

Maybe the greatest mystery is not why they built Stonehenge.

Maybe it is why, after all these years, we are still searching for the very same things.

Standing Deer

Stonehenge – Day 3
The Sky Was Their Teacher

As I move ahead on this journey with Stonehenge, I keep finding myself looking up. To the sky.

The people who built Stonehenge had no computers, no telescopes and no electricity. Not even the wheel. Yet somehow they understood the movements of the sun well enough to align the stones with the summer solstice sunrise and the winter solstice sunset, as well as track the cycles of the moon.

The more I think about that, the more amazed I become.

Maybe they learned the same way many of our ancestors did. By paying attention. By watching the sky. By noticing when the birds returned, when the days grew longer and when the seasons changed. Year after year. Generation after generation.

Their knowledge was not written in books or stored in machines. It was learned through observation, shared through stories and passed down through the generations.

The sky was not separate from life then. It was part of everything. The sun marked the seasons. The moon lit the darkness. The stars guided, inspired and told their stories. The people who built Stonehenge lived much closer to these natural rhythms than most of us do today.

Today many of us spend more time looking down than looking up. We watch screens. We rush from one thing to another. Sometimes we forget to pause and notice what is happening around us. Maybe they understood something we have lost along the way. The value of simply paying attention.

Maybe that is one reason places like Stonehenge still call to us. They remind us to slow down, step outside, feel the wind on our face, watch a sunrise and remember to be grateful. They remind us that we are part of nature, not separate from it.

I think one of the greatest lessons of Stonehenge is not hidden in the stones at all.

I think it has been shining above us the whole time.

Standing Deer

Full Moon Journey
Stonehenge

Hello everyone,

At the last full moon I sat quietly and asked what I should learn about during this moon cycle.

The answer came clearly.

Stonehenge.

I never know why these things appear. They simply do.

So this month I will follow that calling.

I know very little about Stonehenge compared to some people, but maybe that is exactly why it appeared. Sometimes the spirits do not ask us to teach. Sometimes they ask us to become students again.

For the next moon cycle I will be exploring one of the most mysterious places on Earth, I think. I will read, listen, research, reflect and share some of what I discover along the way.

Already I am excited and fascinated by this subject, and I have been gathering information.

Some of the great bluestones were brought from the Preseli Hills in Wales, more than 150 miles away. No modern machinery. No metal tools. Just human hands, or so it seems, and a purpose we may no longer fully understand.

Why those stones?

Why travel so far?

The more I learn, the more questions I have.

Maybe it was more than a calendar.

Maybe it was more than a gathering place.

Maybe it was also a temple of some kind.

And then there is the sky and the stars.

The stones, as I understand it, align with the summer solstice sunrise and the winter solstice sunset. Our ancestors watched the skies. They understood the movements of the sun, the moon and the seasons in ways many of us have forgotten.

But the stones remain.

Silent.

Patient.

Still teaching.

Waiting for us to remember.

Share what you know.

Share your photographs if you have visited.

Share your intuition.

Share the stories that call to you.

Whether you are interested in ancient wisdom, sacred sites, astronomy, sound, history or mystery, you are welcome around this fire.

Let us make this feel like sitting together around a fire, sharing stories and learning from one another.

Standing Deer

Fullmåne runläggning – Blåmåne
Othala · Laguz · Wunjo
1 juni 2026 – Blåmåne i Skytten

Arvet. Flödet. Glädjen.

Detta är en blåmåne, en sällsynt tid då energierna känns starkare och horisonten öppnar sig lite längre än vanligt. Under denna fullmåne i Skytten blir känslor tydligare, sanningen lättare att se och det som inte längre tjänar dig svårare att hålla fast vid. Det är en tid för att släppa taget, avsluta det som är färdigt och rikta blicken mot det som väntar längre fram.

Othala talar om arvet du bär inom dig. Det rinner i ditt blod, bor i dina ben och lever i de val du gör varje dag. Du är inte ensam på din väg. Du står på mark som förfäderna vandrat före dig och deras visdom finns fortfarande kvar i vinden, skogen och jorden under dina fötter. Kanske känner du dig dragen till vissa platser utan att riktigt förstå varför. Othala påminner oss om att våra rötter fortsätter att ge oss styrka även när vi inte ser dem.

Du kanske inte fick allt du hoppats på. Kanske finns det fortfarande saker som känns ofärdiga eller förlorade. Men livet har en märklig förmåga att återställa balansen över tid. Det som är menat för dig finner ofta sin väg till dig när tiden är mogen.

I mitten av läggningen står Laguz, vattnets runa. Vattnet bryr sig inte om våra planer. Det flyter runt hinder, finner nya vägar och fortsätter framåt. Under denna fullmåne är budskapet enkelt: sluta kämpa emot det som vill röra sig. Släpp taget om det som håller dig tillbaka. Låt gamla känslor, gamla berättelser och gamla rädslor sköljas bort i månens ljus. Var tydlig med dina intentioner, men försök inte kontrollera varje steg. Floden vet vägen till havet.

Skytten förstärker denna energi. Någonting inom dig vill växa, upptäcka mer, resa längre och se vad som finns bortom nästa horisont. Fullmånen belyser inte bara vad som behöver släppas, utan också vad som kallar på dig från framtiden.
Ur detta flöde föds Wunjo, glädjens runa. Inte den glädje som kommer av att få mer, utan den som uppstår när du lever i samklang med dig själv. När du hedrar ditt förflutna utan att fastna där. När du följer livets flöde istället för att kämpa emot det. När du vågar gå din egen väg.

Ta ett djupt andetag. Släpp taget om det som tynger dig. Fira hur långt du redan har vandrat. Låt arvet bära dig, låt flödet visa vägen och låt glädjen fylla ditt hjärta.

För när du hedrar dem som gått före dig, följer livets ström och väljer att vara fullt ut dig själv, då minns själen sin sanna kraft.

Den största friheten är att vara den du verkligen är.

Standing Deer

Orden som växte fram i skogens tystnad

Under mer än ett år har jag skrivit i tysthet.
Många kvällar efter jobbet. Många tidiga morgnar. Många timmar ute i skogen med anteckningsblock, tankar och frågor.

Ibland har jag undrat om jag någonsin skulle bli klar.

Nu börjar jag äntligen se målet.

Två böcker kommer att publiceras i sommar.
Den första handlar om healing, skuggarbete och chakrasystemet, berättat genom den svenska naturen och de djur som blivit mina lärare längs vägen.

Den andra heter Love Letters to Grandmother Moon och är en mer personlig bok om månens cykler, livets rytm och den visdom som finns i att leva närmare naturen.

Båda böckerna kommer att ges ut samtidigt på både svenska och engelska, vilket har gjort arbetet både större och mer utmanande än jag först trodde.

Det har varit en resa fylld av tvivel, lärande, inspiration och hårt arbete. Men framför allt har det varit en resa hem till mig själv.

The picture is of Marions hand.
— Standing Deer

Kom hem

Kanske är det naturen, kanske är det Oden, eller kanske är det våra förfäder.

Men någonting kallar på oss.

Kom hem igen.

Minns ett hälsosammare sätt att leva.
Ett där tiden rör sig långsammare och där vi minns att vi är en del av ett nät som är större än oss själva.

Där vinden, regnet och solskenet fortfarande betyder något.

Där vi känner tacksamhet för livets små mirakel.

Med Ricchariy-Andean Art – Jag är ett av hens största fans! 🎉

Feathers in the Grief

Grief is love that still remembers.
Love that still reaches out into the silence,
to a brother that never speaks,
still expecting his voice, his touch,
his massive laughing presence.

We often think grief is something broken inside us.
But I think grief is love that has lost its place to land, in the longing for a brother.
Like a river searching for the ocean,
the heart keeps moving toward someone
who is no longer standing where they once were.

The strange thing is that the love itself does not disappear. It changes form. It becomes fond memorys.
Prayer.
Longing.
Tears at strange moments.
A chair left empty.
Feeling his kindness holding something he gave me.

Still his name is spoken softly into the dark.
He was taken very early.
He was so different than most
and completed his job here on earth quicker than others.

Somtimes when the grief becomes overwelming,
he gives us a feather to show that he is with us.
To lighten the load when grief feels so heavy.

In all the joking, arguing and picking,
there was always love.
And real love was never meant to vanish quickly.

— Standing Deer